Mina hojar

Jag skolades på MC från barnsben. Här provsitter jag en av Rindars TT-cyklar på Gelleråsen nån gång på 70-talet. På den här tiden var det oftast hoj som gällde när jag och pappa skulle nånstans. Jag blev så van att jag till slut lärde mig vid att sova när vi åkte. Pappa och hans tvillingbror Torkel har ägt ett 40-tal hojar per skalle och Torkel har ett förflutet från tävlings-banorna.

Hoj 1. Yamaha XJ 600  -82. DLX 158. 23.000.
Köptes av pappa våren 1996.  Syndigt svartlackad. När jag köpte hoj 2 köpte pappa tillbaka denna 1998. Den var kanon att börja med och tjänstgjorde som övningshoj flera tusen mil. Lättkörd och pigg med bra väghållning. Krångel med ladningsregulatorn. När den här cykeln kom var det en riktig höjdare och den står sig skapligt än idag. Många exemplar har dock gått hårt.

När jag träffat Ewa och hon intresserade sig för hojåknig så köpte vi tillbaka XJ:en av pappa. Han hade lackat om den till ”brittish racing green” Det blev inget MC-kort till slut och en tjej från Södertälje slantade 7000.

Hoj2. Honda VFR 800 FI -98. HPT558.
Köptes 1998 på numera nedlagda MC-garaget i centrala Eskilstuna. Jag hade precis sålt min bostadtsrätt i Uppsala och 2 timmar senare slantade jag 116.000 pix för denna makalösa hoj. Den hade gått 100 mil. Bättre allround-hoj finns inte och på långtouring kan jag åka hur långt som helst utan att röttna. Tjänstgorde ett år som enda fordon i familjen och det blev totalt 4000 mil innan den och hoj 4 byttes mot en TDM och en Yamaha 125. (Se nedan)

Bild saknas
Hoj 3. Yamah 400 XS. -80? Min farbror Torkel hade hittat en gammal rödrostig skorv som stått ute en vinter. Han putsade upp den till lite ratbike-stuk och jag köpte den för 5000. Vi hade den för småsvängar och den var lättkörd men hade halvtaskig väghållning. Såldes till en polare för lite pianolektioner som vi aldrig såg röken av. Sedemera ej heller polaren och det var väl lika bra.

Hoj 4. Honda CBR 900 -96. ANW928. 70.000
Köptes av min kusin Jerker. Otroligt fin väghållning och välgjord maskin in i minsta detalj. Jerker myntade det berömda uttrycket: ”En Blade är alltid en Blade”

Hoj 5. Yamaha TDM 850 -01. 58.000.
Riktig bushoj som var roligast på lite halvtaskiga, slingriga asfalt-vägar. Klart underskattad av många. Motor med bra vrid. Lådan var klonkig på typiskt Yamaha-maner och den blev jag aldrig kompis med. Långtouring funkade inte bra för mig som är lång, satt som en säck potatis och fick ont i ryggen. Byttes mot hoj 7 av en kille i Värnamo hösten 2002.

Hoj 6. Yamaha TTR 125 LE -01. 27.000.
Familjens grusbusare. Lättkörd och stark. Vi lastade upp den på släpet ibland och åkte med familjen till nån grusgrop. Hur kul som helst. Såldes till till en lokförare för att finansiera en soffa, till stor förtret för majoriteten av familjen.

Hoj7. Honda VFR 800 FI -01. TAK139. Byte 2001.
Importerad från Tyskland av en kille i Värnamo som som fixade upp den efter en lättare marksyning. Jag bytte hojen mot min TDM. (Hoj 5). Cykeln fick tjänstgöra som pendarfordon mellan Eskisltuna och Arboga i 3 år. När Melvin växte upp tyckte jag den mest stod i vägen och trots flera protester från flera i familjen såldes den för 45.000 och i efterhand kan jag verkligen säga att det var dumt att sälja.

Hoj 8, Honda CB 400 N -82. CEL227. 8000 kr. Inköpt 2007. Efter 4 års hojpaus och blöjbytande var det dags för återfall. En jobbarpolare tjatade lite om att att jag skulle köpa hans CB och när pappa betalade blev valet lätt. Pappa och farbror snackar ofta om att det är lika kul med små hojar och det stämmer inte men det är attans mycket roligare än att cykla. CB 400 har försvånansvärt skaplig väghållning eftersom motorn är en del av ramen. Paralelltvinnen är trevlig och varvar man bara ordentligt går det att hänga med. Dess lätta vikt gör den också helt ok på grusvägar och riktigt kul på små asfaltvägar som jag har förkärlek för Den är i princip oförstörbar och har man inte så höga krav åker man näst intill gratis. Jag är 187 lång och för att sitta skapligt och inte få knäna vid öronen spände jag fast en hög kudde av liggunderlagsbitar på sadeln. Det enda felet på dessa cyklar är den distansring som sitter mellan drevet och navet. Min lokala mc-mek har fixat detta via en lokal bysmed för en rimlig kostnad.

Hoj 9. Honda CB 650 -81. Köptes av en jobbarpolare för 5000 kronor. Hade då stått i ett antal år oanvänd. Köptes bara för att min kompis Jocke skulle ha nåt att övningsköra på. Några timmar i garaget och lite kärlek så gick den bra. Reparationerna var av fattigmans-slaget, b.l.a lagade vi hålen i ljuddämparna med pasta, en ölburk och slangklämma.  Jag tyckte den var trist att köra och kallade den för ”kamelen”. Stor, klumpig och ingen kul väghållning. Såldes till en kille från Stockholm som transporterade hem den liggande i en V70.

Hoj 10. Yamaha XT 660 R. AHA288. 32.000 kr. I stort sett den enda grusmoppen som importeras till Sverige numera. Med grusmoppe menar jag att det är en en vardagshoj som gillar det jag gillar – små, slingriga vägar med tveksam beläggning.